stolthet och ödmjukhet

Stolthet, i betydelsen att inte skämmas för sig, kunna stå rakryggad med gott samvete och glädje i hjärtat över något man klarat av på något vis, något man jobbat för, är en sund känsla, men ödmjukhet inför livets storhet, sin egen litenhet, och ens egna samtidiga storhet, är inte att förakta heller.
Ödmjukhet gör rädslan mindre. Så känns det idag.
Jag skäms inte idag.
Det jag inte gör rätt idag gör jag inte "inte rätt" med syfte att göra orätt, för att det är oviktigt.
Det finns så många rätta saker att göra varje dag, varje stund, att jag inte ens kan skriva ner dem, än mindre utföra dem alla.
Det finns så många orätta saker jag skulle kunna utfört oxå, men de har jag inte heller ägnat mig åt.
Jag har inte hjälp äldre eller handikappade över vägen, men å andra sidan har jag inte satt krokben för någon heller. Och jag tänker varken skämmas för det jag inte gjort, eller berömma mig för vad jag låtit bli att göra fel. Jag vet att jag siktar på att göra konstruktiva saker, men jag kommer lite snett på't ibland bara.
Var dag har nog av sin egen uselhet, typ. (Matt 6:34)
Och skulle nån ha nåt att säga om vad de tycker de ser så passar versen efter bra, Matt 7:1a, "sluta upp med att döma" .
Om jag slutar skämmas o ängslas så får jag nåt gjort, och om jag börjar kunna göra något så kan jag lära mig nåt, öva upp mig i att se effektivare sätt att göra saker där jag är ineffektiv o oorganiserad. Jag kommer nog att göra en o annan fel-prioritering innan jag hittar ett flyt som passar in i det liv jag vill leva/ha.
Men om jag är för ängslig för att ens testa för att jag oroar mig att folk kommer att se ner på mig, misstro mig och/eller döma mig så kommer jag inte att lära.
Låt han som ser mitt hjärtas djup döma, o lämna gott nog ifred! :)

Kraaaaaaaaaaaam,
Teenah