Jag borde egentligen gå ut med mina sopor, men jag är för trött. Kanske sätter ut dem på balkongen, åtminstone, och när jag håller på kanske jag får ork att gå ut med dem på riktigt. Om inte annat så är de i alla fall inte i köket längre. :) Vill framför allt bli av med organisk och deponi (bl a katt-sopa).
Kollar filmen Open Water, en amerikansk dramathriller från 2003, på tv6.
Funderar över det här med psykologin inom mänskliga relationer. Hur de kom till fasen där han skriker och hon blir tyst o sur. Vad är det med oss människor som gör att vi hamnar där? Vi är ju oftast inte så korkade att vi helt plötsligt tror/inte kan räkna ut att det inte är den andres fel, eller då det faktiskt ÄR den ene eller andres fel att det skulle hjälpa med att skrika rakt ut eller till/på varandra.
Är det rädsla? Frustration? Hjälplöshet? Fast hjälplöshet är väl i princip samma som frustrationen, i det här fallet åtminstone. Kan paranoia/konspirationsteorier/osäkerhet (på sig själv, sitt värde eller relationen) ha något med det att göra?
Jag vill ha en relation nån gång i framtiden, men vill aldrig vara osams, men inte heller vara den som ska ge mig "för husfridens skull". Jag vill komma undan de psykologiska grejerna, men det är antagligen inte vare sig realistiskt eller sunt. Så istället får jag väl försöka bli en medveten person som är redo att ta itu med konflikter och problem när de dyker upp.
/Teenah
*KRAMAR* TOTALT!
Ge Teenah fler *KRAMAR*
Get hugs of your own
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar