Det finns inte något sådant som för mycket tabletter - antingen överlever man, eller så lyckas man.
Eller, för att komma lite närmare vilken nivå det egentligen ligger på idag:
"Two dead ends and you've still got to choose"
Jag vet inte vem JAG är, jag vet inte vad jag kan dra nytta av från andra, vad jag har att ge själv.
Vill jag bli konstant manglad av deras åsikter, problem, funderingar, känsloyttringar, eller vill jag ha den hjärndöda, fjantiga ytligheten?
Eller måste jag inte välja?
Och för att kunna välja måste jag erbjudas båda alternativen. Kanske man kan välja en lagom mix?
Eller olika från olika personer? Och hoppas att det nån gång är ömsesidigt med någon, att någon jag engagerar mig i är lika intresserad av mig och att den är någon som jag är intresserad av att släppa in, bevilja tillträde.
Och det är med knapp marginal att Lina är på den nivån ens. Matte o Nonno kan jag ju inte gärna släppa in, det skulle nog inte gynna dem. Jag har ju "släppt dem ifrån mig" för att rädda dem.
Jag är kluven vad det gäller detta ämnet.
Jag är nyfiken så jag vill ju lära mig saker, veta, men jag har inte lust att bli lastad med oönskad kunskap och det ansvar det innebär.
Jag vill vara intellektuell men blåst och aningslös.
Jag orkar inte engagera mig i allt elände överallt, alltid.
Jag kan inte ta in hur mycket som helst, det blir som en mättad lösning. Efter så och så många offer för krig, demonstrationer, bombdåd och naturkatastrofer så behövs det en dos lättsamma TV-program, korsord, sudokus eller vad man nu masserar hjärncellerna med.
Jag vill inte skölja mitt sinne i den sörjan, men jag vill vara medveten, inte ha skygglappar för att det är trevligare att slippa se. Ändå tror jag att man behöver blunda, åtminstone för någon sekund då och då. För att orka fortsätta se, så man inte missar nåt man vill och behöver se.
Det kanske SKA vara svårt att leva?
/Teenah
