Jag kollar på Extrema kroppsskulpturer på TV4. Jag vet inte om jag är mer äcklad eller fascinerad. Jag hade nog inte viljat gå igenom smärtan, men en del resultat är så vackra. Spetsiga öron har jag viljat ha sen i början på 90-talet.
Tagit vara på primitiva möjligheter att ändra min kropps utseende har jag gjort så länge jag kunnat minnas, men var gränsen mellan förändra utseendet på min kropp och skada den går det vet jag inte.
Jag tror det finns fler definitioner mellan de två som inte hänger ihop med dem men ändå är förbundna med dem.
Pressa mönstrat glass mot armen tillräckligt hårt och länge för att mönstret ska stanna i huden ett tag vet jag att jag höll på med som liten. Jag minns att det var glas jag hittade nedgrävt bakom stora växthuset i Böglarenhult, och jag tror det var under första omgången vi bodde där, för som jag upplever minnet var jag snarare 6 år eller yngre, än 10 år eller äldre. Och i mellantiden bodde vi i Delsbo, och där fanns inte nåt stort växthus som jag var nära.
Det jag har lite svårare att definiera var att jag alltid pillade. Jag minns att jag körde nålar genom ytlig hud, sen lyfte nålen så att huden ovanför eller längs med den instuckna nåldelen revs upp. Jag har antagligen oxå grävt ut spetor/stickor ur min hud.
Jag har vissa minnen av att vi inte hade något val när mamma gjorde det, att det aldrig hjälpte att säga varken ”aj!”, ”nej!” eller ”sluta!”.
Det kan ha bidragit till att jag gjorde liknande saker själv ”mot” mig själv, att jag vande eller valde att vänja mig vid hur det kändes.
Dessvärre har jag märkt att jag har tendenser att skita i vad andra tycker om det jag gör mot dem oxå, och det är inte ett beteende jag kan stå för att jag har. Åtminstone mot någon jag för tillfället har så nära i mitt liv, för ingen av dem har någon förkärlek för smärta. Hade jag haft en slav eller liknande så hade det varit intressant att se hur långt jag hade kunnat ta det.
Bita, både mig själv och andra, har jag gjort en hel del. Till och med i sömnen pga drömmar att någon hotade någon jag älskar.
Det är väldigt skönt att bita någon, och även skönt att bli biten inom vissa gränser.
Skära, eller snarare rista, började jag nog inte med förrän jag var 12-13 år. Efter jag hört om att Veronicas grannes son MP hade skurit sig. Så jag började samla på rakblad och satt och skar i mig själv eller karvade in saker i mina pennor på lektionerna. Jag är i nuläget inte säker på om jag skar mig själv under lektionstid, men det verkar troligt. Även om någon lärare uppmärksammade det så kan jag inte minnas att jag någon gång konfronterats angående det, så OM nån såg så visste de antagligen inte hur det skulle hanteras. Det hade jag antagligen inte vetat heller, om det hände mig nu. Risken är stor att jag skulle tipsa dem om att använda Gilette-blad, för att de är tunna och skitbra. Inte vidare vuxet sätt att bemöta det.
Scarification är något annat än vad jag gjorde. Det har jag inget intresse av att göra. Inte ens resultatet är attraktivt för mig.
Den extremaste jag har haft en tanke på är att få mitt bäckenben uppsågat, mittsektionen borttagen, sidorna ihopväxta till ett ”helt” bäckenben igen – allt för att bli smal. Och inte förrän jag redan gått ner till omkring 45 kg, ca halva min aktuella vikt (på 156 cm).
Och det är bara en sjuk fix idé. Magert är inte nödvändigtvis vackert i mina ögon, men det blir mindre ryggvärk, större chans att hitta kläder i sin storlek, eller större. Det finns en rimlig chans att kunna gå in i en vanlig klädbutik och få tag på ett skärp om kläderna är för stora.
Så ur praktisk synvinkel och av bekvämlighet hade jag viljat bli mager, men inte svag. Hur det ser ut skiter jag nog till stor del i. Jag är en asful hårig sugga, men jag är hellre en asful hårig svältande hyena.
Matkontot kan oxå minskas ytterligare om jag äter minimalt. :)
Men helst är jag nog friskare än så.
/Teenah
