Vaknade tidigt, kom iväg till terapin sent. Fastnade i ett Kiko Match II... Startade det till och med efter att jag borde gått. Kom för sent till terapin.
Jobbig terapi, för han höll inte med mig om att sluta dagvården. Han hade pratat med dem, och de tycker jag "är en tillgång i gruppen".
Jämför: "Teenah är en tillgång i gruppen" med
"Blodfyllda människor är en tillgång för vampyrer".
Blodfyllda människor flyttar inte till transylvanien frivilligt och jag går inte till dagvården frivilligt.
Hur är dagvården en tillgång för MIG?
Annars göder vi ju bara lilla "pleaser-girl", och hon ska avlivas, inte gödas!!
Det är så kluvet. Jag bidrar med kunskap, intelligens och engagemang - säger de. Jag "spelar social och hjärndöd" tycker jag. Oavsett definition så är jag visst duktig på det. Vilket inte är så uppmuntrande, med min definition.
Dagvården gör mig negativ - men inte konstruktivt negativ - mot mig själv. Jag vill skära mig.
Nu har jag verbaliserat att jag inte vill vara där. Nästa steg är väl att inte spela med i det sociala spelet "vem är närmast hjärndöd?", att inte fejka intresse, att inte lägga mig i, inte svara mer än på direkt tilltal med mitt namn.
Jag lyckades igår i affären där en tant o en gubbe stod på andra sidan brödhyllan och letade efter osötat bröd. På min sida fanns det ett par osötade sorter oxå, och jag lyckades hålla käft och inte lägga mig i, inte nedvärdera deras intelligens. Ville de veta om det fanns ljust osötat bröd på min sida hyllan hade de väl rimligtvis gått och kollat, det finns ingen anledning för mig att förnedra dem genom att underförstått ge intrycket av att jag tror att de inte fattar att man kan flytta på sig och titta på fler ställen. Bara för att jag råkade höra det så gör det inte det till min ensak. Ville de ha hjälp av mig så hade de frågat. Men i första hand hade de rimligtvis frågat någon anställd i butiken.
Jag HAR ju varit med om kunder som frågat MIG om jag vet var ett eller annat finns i butiken, och då har jag hjälpt dem, så DET förfarandet existerar, och jag vet ju själv hur irriterad och mordlysten JAG kan bli om nån lägger sig i när jag går och handlar, så DEN reaktionen finns oxå.
Och jag vill inte vara mottagare för den senare, alltså ska jag låta bli att orsaka den.
Jag är inte intresserad av att låta vem som helst (de i gruppen/grupperna jag ska ingå i) få lära känna mig och mina åsikter. Det ger potentiell makt över mig. Allt jag säger kan vändas mot mig, det har jag lärt mig i min kontakt med bl a socialen.
Ett exempel: Person A säger "Jag älskar barn!"
Socialarbetare hör antingen 1) "Jag är pedofil."
eller 2) "Jag är kannibal och föredrar unga individers kött."
Rent allmänt, utan att dra in mitt främsta hatobjekt - folk som utnyttjar sin relativa maktställning godtyckligt - så är vi människor nog så lite till mans. Det vi menar översätts i huvudet till hur mycket av det vi menar som vi vill delge andra, sen säger vi det.
Sen hör de orden som kommer ur oss och tolkar på olika grunder det till något, som kanske är rätt avlägset från det vi menade innan vi sammanfattade det till det vi yttrade.
Är man då inte helt på det klara med sin egen åsikt, utan fortfarande testar olika, eller på annat vis formar sin åsikt så kan det bli värre missförstånd. Och då kan man kanske inte försvara sig mot hur de missförstått en. Eller om man är på den sidan som missförstår så kanske man låser sig vid SIN tolkning och inte längre är mottaglig för vad som egentligen menades.
Går inte metoden med att enbart närvara "hem", eller om jag skulle finna någon vits med att vara på dagvården, så får vi se vad det blir då.
Ilskan och frustrationen över att skrika högt men bli ignorerad och nedlåtande behandlat gör att jag längtar efter ett tunnt, skarpt rakblad som smälter in i kroppen på mig som en varm sked i halvtinad glass. Ett så tunnt och skarpt blad att jag hinner skära mycket och kanske oxå djupt innan jag registrerar smärta och mesar ur.
Sen är det ju den andra aspekten, den intellektuella.
Jag vet ju att jag inte tycker illa om mig.
Jag vet att känslan av befrielse som kommer med blodet eller märkena (om jag t ex biter eller använder annat självvåld än skarpa objekt) inte är varken äkta eller långvarig (men SKÖÖÖN!!).
Att jag gör det är dels för hur maktlös det gör omgivningen.
De kan tvinga mig hit och dit, men med mindre att de är extremt vaksamma och väldigt snabba kan de inte tvinga mig att INTE skada MIG.
En annan grej är lite på samma tema. Egentligen är det ju den som kör över mig som förtjänar "straffet" (jag tror de skulle uppleva det mer som straff än befrielse om det var DEM jag skar). Men om jag ger mig på en annan människa och skär, eller som lillstumpan - stryper eller biter, den människan, så blir jag anmäld. Det blir rättsliga åtgärder, i och med att jag är gammal nog för det. Å jag lär ju knappast Bli Av Med extra psykkontakt. Å andra sidan kan självskadandet oxå innebära extra psykkontakt.
Lite av självskadandet är ju makt och utpressning.
"Se vad DU fick Mig att göra! Det är ditt fel!"
Och utpressningsdelen är ju då att efter terapin idag så har jag på något vis via god argumentation av min terapeut och hans egna övertygelse om det BRA för Mig med dagvården, gått med att gå dit på måndag morgon.
Jag är manipulerad, eller rent av duperad!
Jag vet det men kan inte redogöra för hur, vilket gör att jag inte kan försvara mig ordentligt.
Jag känner mig tvingad och lurad. Om jag skär mig NU så överrumplar jag ingen, jag har för länge sen talat om för min terapeut att jag känner för det igen sen jag började med dagvården.
Om jag däremot går ut i dagvårdens kök på måndag morgon, tar en brödkniv och skär mig, kanske bara i armen, men ändå, medan de dukar fram frukosten, så får jag nog en reaktion. Men de andra patienterna kommer att erfara den värsta reaktionen, inte personalen, och det är inte patienterna som tvingar mig att vara där.
Halsen vill jag inte försöka, för jag har inte tänkt ta livet av mig och om jag träffar fel (eller riktigt RÄTT, hur ni nu vill se på det) så kan man blöda ut på väldigt kort stund, och det är inte syftet. Innan jag skär mig i halsen igen ska jag plugga lite anatomi så jag minskar riskerna.
Döden är inte för mig, den kan andra ha, att jag är sur o arg är ju för att jag tycker dagvården är FEL för mig och sabbar mitt LIV, alltså tänker jag inte skära mig på ett sätt som till och med tar SLUT på mitt liv. Det hade ju varit (extra) korkat. (Det är inte ett tecken på överlägset bruk av sin intelligens att skära sig heller, det är mer en känslomässig grej. Typ som att göra nåt på fyllan, eller så, som jag hört att en del gör).
Så länge jag skriver så är båda händerna för upptagna för rakbladsaktiviteter, vilket är lika så bra egentligen, samt att jag klänger mig fast vid känslan av bedrift ang. att det är LÄÄÄNGE sen jag skar mig, och jag vill inte nollställa.
Så det tar kanske några hundra tjuriga ord, men mina armar är hela. Och inte faan är det psyks förtjänst, jag klarar det TROTS dem!
/Teenah
